Belgian 1579-1657 Frans Snyders Gallery Frans Snyders (1579 - 1657), or Snijders, was a Flemish painter of animals and still life. Snyders was born and died at Antwerp. He is recorded as a student of Pieter Brueghel the Younger in 1593, and subsequently received instruction from Hendrick van Balen, the first master of Van Dyck. He was a friend of Van Dyck who painted Snyders and his wife more than once (Frick Collection, Kassel etc). He became a master of the Antwerp painters guild in 1602. He visited Italy in 1608-9, visiting Rome, and working for Cardinal Borromeo in Milan. In 1611 he married Margaretha, the sister of Cornelis de Vos and Paul de Vos (another animal painter), in Antwerp. Jan Fyt was a student, and then assistant of his from 1629. Snyders initially devoted himself to painting flowers, fruit and subjects of still life, but later turned to painting animals, and executed with the greatest skill and spirit hunting pieces and combats of wild animals. He was one of the earliest specialist animaliers. Snyders and his wife, by Van Dyck, KasselHis composition is rich and varied, his drawing correct and vigorous, his touch bold and thoroughly expressive of the different textures of furs and skins. His excellence in this department excited the admiration of Rubens, who frequently employed him to paint animals, fruit and still life in his own pictures, and he assisted Jacob Jordaens, Thomas Willeboirts Bosschaert and other artists in a similar manner. In the lion and boar hunts which bear the name of Snyders the hand of Rubens sometimes appears. He was one of the executors of Rubens's will. He was appointed principal painter to the Archduke Albert of Austria, governor of the Low Countries, for whom he executed some of his finest works. One of these, a Stag-Hunt was presented to Philip III of Spain, who together with his successor Philip IV of Spain, commissioned the artist to paint several subjects of the chase, which are still preserved in Spain. He also worked for Archduke Leopold Wilhelm of Austria, when he became Governor.  Related Paintings of Frans Snyders :. | Still life with Poultry and Venison | Still-Life | Concert of Birds | Philomenes Recognized by the Old Woman | Group of Birds Perched on Branches |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Pieter de Kempener
Pedro Campana (1503-1586) was a Flemish painter of the Renaissance period, mainly active in Italy and Spain. His actual name was Pieter de Kempeneer, translated into French as Champaigne, and was also known as Peter Van de Velde. Born in Brussels, he trained there with Bernard Van Orley. His early life appears to have been spent in Italy, where he carefully studied the paintings of Raphael, and declared himself as his pupil. In 1530 he was at work at some scene-painting, representing a triumphal arch to be erected on the occasion of the coronation of Charles V, Holy Roman Emperor in Bologna, and he then left for Spain, on the advice, it is said, of Cardinal Domenico Grimani, and spent the rest of his life in that country, only returning to Brussels about 1563 or 1565. Between 1537 and 1562 he was associated with Luis de Vargas and the Italian sculptor Torregiano in establishing a school of painting in Seville, which eventually became the academy of the place; amongst the pupils educated in it was Morales. He painted for the monastery of St. Mary of Grace, Church of Santa Cruz, in the city, an altar-piece representing the Descent from the Cross (1548), which is now in the cathedral, having been removed there when the church fell into ruins. There are other works by the same painter in Seville Cathedral, especially two representing the Purification of the Virgin and the Resurrection; and the various churches of the city, S. Isidoro, S. Pedro, S. Catalina, and S. Juan, all possess paintings by this artist. One of his last works was the restoration and repainting of a chapel belonging to Hernando de Jaen, an important resident of Seville. Murillo requested that he be buried near Campana's picture, and his burial took place in the Church of Santa Cruz, close underneath the Descent from the Cross, but the whole building was burned to the ground during the Napoleonic Wars, and the tomb perished.
James Mcneill Whistler
American Painter and Printmaker, 1834-1903 James Abbott McNeill Whistler's deft brushwork and mighty ego made him one of London's best-known painters in the second half of the 1800s. Born in Massachusetts, Whistler spent most of his adult life in England and France, in an era when an American artist in Europe was something of a rarity. He specialized in landscapes and (especially later in his career) portraits; stylistically he is often linked with Claude Monet and August Renoir, though he was not exactly part of the Impressionist movement. His etchings also are highly regarded. Witty, cranky and a bit of a devil, Whistler was a regular gadabout in British society. He had a famous long-running feud with the playwright Oscar Wilde, each of them trying to outwit the other with cutting public remarks. Some critics of the era considered Whistler's work to be smudgy and too radical; after viewing Whistler's 1875 study of fireworks over the Thames, Nocturne in Black and Gold: the Falling Rocket, John Ruskin wrote: "I have seen, and heard, much of cockney impudence before now; but never expected to hear a coxcomb ask two hundred guineas for flinging a pot of paint in the public's face." Whistler successfully sued Ruskin for libel but was awarded only a farthing in damages,